Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 14. Kikarsikte - Kroman / 605-606 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolsva - Kolsvafl - Kolsyra. 1. Kem., i dagligt tal kolets mättade förening

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kolsva järnbruk.

martinverk, smältsmedja med 7 lancashirehärdar,
4 valstränger, stål- och tackjärnsgjuteri,
mek. verkstad och pressverk, innehållande såväl
ånghydrauliska som rent hydrauliska pressar dels
för göt och maskinsmiden, dels för tillverkning af
granatkartescher. En ångkraftstation uppsattes för
några år sedan, som genererar kraft för ett 40-tal i
verken insatta elektriska motorer. K. järnbruk är ett
af de förnämsta och modernast inrättade i vårt land
för tillverkning af stålgjutgods af hög kvalitet,
nickelstål till skyddspansar och pansarhufvar
m. m. Tillverkningen utgjorde i medeltal 1901-05 3,140
ton lancashiresmältstycken, 7,140 ton martingöt och
oskrotadt stålgjutgods, 336 ton tackjärnsgjutgods,
5,740 ton valsadt järn förutom några hundra ton
pressade ämnen och maskinsmiden. Antalet arbetare har
varit omkr. 400. I fråga om fältspatsbrytning intager
K. en framstående plats. Under ofvannämnda 5-årsperiod
brötos omkr. 16,300 ton, hvaraf 1905 ej mindre än
4,138 ton, den största myckenhet något brott inom
landet lämnat. - Första privilegiet för K. utfärdades
1641 för borgaren, sedermera borgmästaren i Köping
Olof Hising. Häradshöfdingen Peder Larsson Gyllenhöök,
som 1678 köpte K., fick s. å. privilegium å en
stångjärnshammare och två härdar. 1725-30 öfvergick
K. till änkefru Johanna Tersmeden, f. Djurklow, änka
efter brukspatron Tomas Tersmeden, som inköpte en
del kringliggande egendomar och 1736 fick privilegium
på två stångjärnshammare. Efter hennes död 1765 gick
egendomen till hennes fyra döttrar, den yngsta gift
med förvaltaren vid bruket löjtnanten Martin Linman,
som genom testamente fick större delen af bruket
och öfvertog ledningen. 1790 delades egendomen i
två lotter, östra och Västra K. bruk. Det senare
inköptes af lagmannen J. K. Falkenstedt, en af fru
Tersmedens mågar, och 1825 af kammarherren Adam af
Forselles, som 1853 sålde sitt bruk till bruksegaren
Lars Lindberg, som 1858 och 1863 köpte äfven östra
K. bruk. Efter Lindbergs död (1875) innehades bruket
af stärbhusdelegarna, hvilka 1893 öfverläto detsamma
till Kohlsva järnverks aktiebolag. Under Lindbergs
tid fick bruket sin egentliga utveckling; han byggde
lancashirehärdarna, smältstyckevalsverk och tre
andra valsverk och började äfven använda torf från
närliggande torfmossar vid järnhandteringen, och den därvid följda
metoden utgjorde länge ett mönster för andra dylika
anläggningar. Det var ock hufvudsakligen genom hans
förtjänst, som järnvägen tillkom. Wbg.

Kolsvafla, kem., eg. kolsvaflans anhydrid,
koldisulfid, en förening af kol och svafvel,
CS₂, som bildas genom direkt förening, då kol
glödgas i svafvelångor. Den är en färglös, starkt
ljusbrytande, lättrörlig vätska af eg. v. 1,27,
som kokar redan vid 45° och vid antändning brinner
med blå, föga lysande låga. Blandningar af luft
och kolsvafleångor explodera vid antändning. Om
kväfoxidgas införes i en låga af brinnande kolsvafla,
erhåller man ett på kemiskt verksamma strålar rikt
ljus, vid hvilket man kan fotografera. Kolsvaflan
är olöslig i vatten, men kan i alla förhållanden
blandas med alkohol, eter och kolväten samt löser
med lätthet jod, svafvel, fett, hartser, kautschuk,
guttaperka m. fl. ämnen. Äfven fosfor kan lösas i
kolsvafla, och lösningen antändes af sig själf, om den
uthälles. Den rena kolsvaflan har en eterartad lukt,
men det i handeln förekommande mer eller mindre orena
fabrikatet luktar oftast vämjeligt. Kolsvafleångor
verka vid inandning giftigt och förslappande på
kropps- och själskrafterna. Smärre djur, såsom
insekter, larver o. d., dödas ögonblickligen af
kolsvafla, som därför är ett medel att utrota mal
i herbarier. Kolsvaflan användes hufvudsakligen som
lösningsmedel för kautschuk och guttaperka samt för
extraktion af fett ur ben, olja ur frön o. s. v.
P. T. C.*

Kolsyra. 1. Kem., i dagligt tal kolets mättade
förening med syre, CO₂, en gas, som kemiskt betecknas
som koldioxid. Den bildas vid fullständig förbränning
af kol i luft eller syrgas, hvarvid en volym syrgas
ger en volym kolsyregas. Äfven vid förbränning
af organiska ämnen, vid andningen-och vid många
jäsningsprocesser, särskildt alkoholjäsningen och
cellulosa jäsningen, bildas kolsyra (se Jäsning). Vid
glödgning af kalksten (kalkbränning) och af alla
andra kolsyrans salter l. karbonat med undantag af de
neutrala alkalikarbonaten utvecklas kolsyra, likaså
vid inverkan af syror på karbonat, såsom kalksten,
krita, marmor. För framställning af gasen i smått
låter man vanligen saltsyran sönderdela marmor i
t. ex. en Kipps

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>